Att Rakhmat Akilov överlevde sin egen attack och sen berättade så mycket i förhören har inneburit ett lyft inte bara för svensk säkerhetstjänst. Förmodligen medförde en hel del av hans upplysningar direkt aktion från Säpo och andra säkerhetstjänster, innan de kom till allmän kännedom genom polisutredningen. En del kom säkert inte ens med där. Terrorbekämpning står och faller med informationsutbyte och annat samarbete över gränserna.

Om några veckor ska jag ta en grupp journalister till Haag och Amsterdam, ev också till Bryssel för att titta närmre på polissamarbetet och förebyggande arbete mot extremism och radikalisering inom EU. Det förra sker framför allt inom Europol. Det senare bygger på nätverkande där EU:s RAN Centre i Amsterdam samordnar och knyter kontakter mellan 160 olika projekt inom unionen.

En  ansvarig för nätverket EXIT (att hjälpa personer som vill lämna en extremistmiljö) är Robert Örell, som till vardags arbetar med frågan på Fryshuset i Stockholm. Ett par snabba inblickar i problematiken: I några länder (gissa vilka) är de högerextremistiska organisationerna så våldsamma och starka att en öppet annonserad EXIT-verksamhet för dem inte är möjlig. Hur gör man då? En annan aspekt: Hur betecknar vi extrema/våldsbejakande grupper inför personer som vi onyanserat anser tillhör dem, men inte uppfattar det så själva? Med fel ord kan vi stöta bort i stället för att skapa kontakt. Det kräver kunskap, förmåga att lyssna och tro att människor på något plan är förmögna att fatta självständiga beslut. Inte viktigt minst för journalister när vi använder beteckningar.

Kursen är en del i ett större program som drivs av Medieinstitutet Fojo och syftar till att öka intresset för EU och EU-samarbeten och ska pågå ute resten av 2018. Jag håller i programmet. De kurser som erbjuder allmänkunskap om EU, antingen på svensk botten eller med rester till Bryssel, Strasbourg etc har haft svårt att få intresserade. Det här programmat ska bygga på aktuella, viktiga frågor där EU spelar en vital eller avgörande roll. Under planering: En konferens om sjukvårdssystemen i några EU-länder i jämförelse med det svenska – och rätten att få specialistvård i andra EU-länder, enligt det s k patientrörlighetsdirektivet. Vidare en studieresa till några EU-länder i Östeuropa med konservativa regeringar vars ingripande i bl a rättsväsendet och medielandskapet väcker oro i andra EU-länder. Vad sker egentligen? Bör – och kan – EU göra något? I så fall vad?