Situationen i Liberia är betydligt bättre idag än när jag besökte det  2010 och extremt mycket bättre än 2003, när det rådde bräcklig vapenvila efter det senaste  inbördeskriget. Sen dess har landet haft en president som fått Nobels fredspris, Ellen Johnson Sirleaf, en fruktansvärd ebolaepedemi 2014-15 och nu, när detta skrivs, bedöms klara av säkerheten själv, utan hjälp av FN-trupp.

 

Det här är en berättelse jag skrev efter att ha återvänt från Liberia i april 2010.

”Var nyligen i Liberia och passade på att ta reda på hur general Jordnötssmör fick sitt namn. På köpet fick jag reda på hur general Nakenrumpa fick sitt. Nej, det är inga figurer i en bok av Lennart Hellsing, det är på riktigt, och det är inte ett dugg roligt, fastän det låter så. För snart fem år sen var jag och Don Titelman (alltså inte romanfiguren, utan SVT-fotografen) i Liberia och gjorde reportage om barnsoldater, flyktingar, våldtäktsoffer och det allmänna läget i landet efter den senaste i raden av inbördeskrig. En färsk vapenvila rådde och FN-trupper hade tagit kontrollen i huvudstaden Monrovia.

General Peanut Butter var den störtade presidenten Charles Taylors befälhavare i Nimbaprovinsen nordöst om huvudstaden. Vi gjorde ett kort besök där, i Sagleipie, flög dit i en bullrig rysk FN-helikopter i sällskap med en annan general, en svensk i FN-tjänst. Han hade med sig leksaker som han delade ut under högtidliga former till barn som plockats med i mottagningskommittén. Jag är fortfarande osäker på om det var en hit eller enbart pinsamt.

När vi träffade Peanut Butter hade Charles Taylor flytt till Nigeria och fått en tillfällig fristad där. Senare lämnades han över till krigsförbrytardomstolen i Sierra Leone för att stå till svars för sina grymheter, men det ansågs inte säkert nog – han har ju både vänner och fiender med resurser, så nu sitter han i Haag och dom väntas senare i år (2010).

Peanut Butter stod där bland barnen, med Sagleipies kvinnliga borgmästare och några andra lokala ledare. Vårt besök var kort, syftet med resan att visa att FN var på plats och hämta några skadade personer till sjukhuset i Monrovia. Don, jag & den svenska generalen gjorde en snabbvisit in i Sagleipeie, som beskrevs som en stad men var en by. Vi gjorde intervjuer under promenaden in dit, Don gick baklänges och filmade, jag försökte styra honom med ena handen längs den ojämna stigen, sköta mikrofonen med den andra, och intervjua med den del av hjärnan som återstod. Jag frågade Jordnötssmöret vad han tyckte om Charles Taylor och han kryssade elegant mellan lojalitet och avståndstagande. Man vet ju aldrig vem som har makten nästa månad.  (Jag borde ha frågat honom om procenten, i kinesisk stil alltså: Under Mao lär folkkongressen ha bestämt att Stalin var 30 % ond och 70 % god.).

Nu när jag återvände till Liberia i mars i år berättade jag att träffat Peanut Butter sex år tidigare. Det resulterade i att jag fick redogöra för alla mina intryck, i detalj, från den resan. Det visade sig att de flesta jag nu träffade på, affärsfolk, myndighetsfolk och några politiker hade levt i exil under orostiden och törstade efter en utomstående, opartisk iakttagare, som kunde beskriva läget så nära inpå det senaste kriget.

Om Peanut Butter fick jag veta att han nu sitter i parlamentet under sitt riktiga namn, Adolphus Dole. Han har flera viktiga kommittéuppdrag. Och sitt nom de guerreska han ha fått genom att ha smetat in sig med jordnötssmör när han var hög.

Att vara hög var inget ovanligt bland soldaterna under inbördeskrigen, tvärtom, det var en del av kulturen. Barnsoldaterna drogades innan de skickades ut i strid och innan de drevs att begå våldshandlingar som kan få en förhärdad att rysa.  Don har senare påmint mej om en replik från av många drogade killar som svajade runt med sina kalashnikovs vid vägspärrarna när vi var på väg till LURD-gerillans bas i Tubmanburg. Killen var aggressiv på det där drogade, långsamma och oberäkneliga sättet och upprepade: ”No monkey me”.

Att återföra alla unga män (och en del kvinnor) som våldtogs av kriget genom att enrolleras i någon av arméerna är en av Liberias stora utmaningar. Är senator Adolphus Dole en tillgång i det fallet? Hmm.

När jag återvänt efter den senaste trippen började jag researcha på nome de guerre-kulturen och på krigsförbrytelserna. I Liberias Sannings- och Försoningskommittés slutrapport, som kom alldeles nyligen, finns Peanut Butter med i den långa listan över grova krigsförbrytare. ”Mord”, står det kort och gott i kolumnen ”brottsrubrik”. Jag mejlade till kommissionen för att få reda på vad som blir nästa steg och hur det kommer sig att Adolphus kan sitta i parlamentet men har hittills inte fått svar.

Vi träffade flera barnsoldater, Don och jag. Bl a en liten knatte på 8 år som fått namnet G-point och som visade hur han sov på betonggolvet i en barack under en tunn filt och bössan intill sig, som ett gosedjur. Jag har mina teorier om hur han fått namnet, men det ska jag berätta om i ett annat samanhang.

General Nakenrumpa, Butt Naked, var chef över en enhet som gick i strid nakna, för att poängtera att de var osårbara. Han har skrivit sina memoarer och porträtteras i en dokumentär jag hittade på YouTube. Den handlar om Liberia idag: en hårdvinklad, spektakulär amerikansk rulle som framställer landet som ett hopplöst fall av droger, våld och kaos. Filmarna har valt ut de värsta miljöerna i Monrovia för att belägga tesen men man kan utan svårighet vinkla skildringar från många av världens eländiga och laglösa slumområden på samma sätt. General Butt Naked berättar själv att de skar upp små barn levande och drack deras blod innan de gick ut i strid.

Allt tyder på att det är sant.

Generalen var enligt Wikipedia den högste prästen i sin stam och stod nära en tidigare ökänd president i Liberia, Samuel Doe. Sen stred han mot Taylor med sina oövervinnliga, nakna soldater, ofta iklädda kvinnoperuker. Butt Naked heter egentligen Joshua Blahir och verkar nu som karismatisk predikant med många anhängare. De vet mycket väl vad han gjort sig skyldig till, han berättar om det vitt och brett. Han säger sig ångra allt, hävdar att han var besatt av satan och inte kan göras ansvarig. Han predikar icke-våld.

Sanningskommissionens rapport har en lista på folk som beskrivs som att de begått de svåraste brott, men rekommenderas att slippa straff eftersom de samarbetat med kommissionen. Där återfinner jag Joshua Blahir.”